Dagen av misstag, dagen jag vaknade...

Idag vaknade jag nog. Klart man gör det varje dag, men typ lite extra. Morgonen började med att jag skulle ner i källaren och rota fram träningsväskan som jag bara slängt in i klädkammaren. Jag tog värsta klivet in i rummet och en sekund senare ligger jag på golvet över fem väskor med en sprucken läpp. Jag ramlade på mina gamla kryckor.

Dagen fortsatte med att jag glömde mata min stackars hund (lovar att det aldrig hänt innan). Han stirrade på mig och jag muttrade att han gott kunde titta på någon annat för vi hade minsann precis varit ute och gått en ganska så lång runda. Han borde vara nöjd och kunde gott sova en liten stund.

Vid datorn var det dags att skicka in ansökan till 2010 års Polisutbildning. Jag var helt inne i ansökan.
Namn: Carolina.
Född: 1984.
Kontaktperson: Pappa.
Yrke: Psykologi.

Klick. När jag ögnade igenom vad jag skickat in så insåg jag att min kontaktperson inte heter "pappa" utan Per, och mitt yrke är inte "psykologi" utan det är min utbildning på högskolan. Jag orkar inte ändra det förrän i morgon. Bara jag kommer ihåg det...


Och på tal om kärlek: Jag har vaknat nu. Jag har insett. Någon han inte gjort. Något han kommer inse såsmåningom. Tack alla andra. Tack!

Fick rådet att skriva...

Kommer ni ihåg att jag berättade om en bok som min kusin har skrivit? En självbiografi som hette "Vårsol tinar fruset blod". Hon skrev den boken när pappan till hennes fyra barn tog sitt liv. Jag antar att det var som ren terapi, för att förstå vad man gjort, sagt, hur man fungerat och för att försöka förstå. Jag fick rådet att göra likadant. Så nu ska jag skriva...


"Idag är det 29 dagar sedan det tog slut mellan oss. Jag var totalt vilsen och behövde tid för mig själv (trodde jag), så jag sade orden till dig, aldrig rakt ut, men du förstod ju vad jag menade. Du blev sårad för du tyckte om mig sig. Jag slutade aldrig tycka om dig, saken var den att tyckte om dig mer och mer, men vågade aldrig erkänna detta. Jag skickade meddelanden, ringde, gick ner på stan bara för att få se dig. Utanför banken sade du "Jag är så arg för att jag inte får krama dig mer". Dom orden ekar i mitt huvud i takt med tangenternas ljud. Idag är jag så arg tillbaka för att jag inte får krama dig mer.

Nu är det 4 dagar och 2 timmar sedan du lade på luren. Det var ett bra samtal. Jag fick sagt allt jag ville, tror jag. Hur mycket du betyder för mig. Hur mycket jag ångrar att jag inte berättade att jag behövde tid. Hur många gånger om dagen jag går förbi duschen för att se din schampooflaska som står kvar och doftar som du. Jag kunde berätta om den fär gången då mina släktingar var här hemma och jag slet in dig i stora rummet för att visa hur stolt jag var över dig. Den gången jag var tvungen att kyssa dig framför min 8-åriga kusin för att jag visste att hon tyckte det var äckligt. Den gången du låg och sov och jag kände att jag verkligen kunde tycka om någon. Eller de gångerna när vi mös på mitt rum och jag var rädd att mina föräldrar hörde något och bad dig sluta. Inte ville jag att du skulle sluta, inte ville jag att du skulle åka hem på kvällen i din mörka Saab med extrautrustning. Jag ville du skulle stanna hos mig. Tyvärr var jag inte bra på att säga detta, jag trodde du förstod.

Nu är det exakt 4 dagar, 2 timmar och 5 minuter sedan vi pratades. Jag skickade ett sms i morse för att återuppliva minnen. Du vet, rosa trosor som du älskade, som jag älskade att reta dig med. Det fick mig att må bra, tills du inte svarade.

Teorierna är många. Du är sårad och stänger av. Jag sårade dig, det var inte meningen. Jag var dum som inte sade att jag behövde tid, inte för att fundera, utan bara för att hitta mig själv. Hitta ett jobb. Ett par dagar hade räckt. Jag tänkte att allt skulle bli bra igen. Nu inser jag att det inte blev så. Jag är inte van vid de känslorna som du gett mig. Jag kan inte hantera den kärlek jag känner för dig. Och när du vet att jag/vi har problem som vi borde kunna lösa tillsammans så vänder du mig ryggen och låter mig stå ensam kvar. Du stänger av, försöker kanske få mig att må dåligt, vad vet jag. Men vet du vad det värsta är. Det är att du säger att du mår bra... "